“Vi befinner oss i ett slags
ögonblicks mellanrum
som utgör vår verklighet
Gränsen mellan rummet och tiden,
mellan det som varit
det som är givet
och det som skulle kunna vara”
Jasmine Cederqvist
Hur olika uppfattas landskapet utifrån hur intrycken tolkas och ges mening? Vad är det vi ser respektive inte ser, bortser från, dvs mellanrummet, the spaces between?
I förlängningen påverkar perceptionen vårt förhållande till naturen och hur vi beter oss liksom de antropocena spår vi lämnar efter oss.
I utställningen gestaltar Jasmine Cederqvist sin perception av möten med naturen och landskapet på Söderåsen som ett slags konglomerat av tids-rumsliga flyktiga intryck och minnen. Likt mosaik som sammanblandats till en sammansatt helhet. Flyktiga sinnesförnimmelser, tolkningar och upplevelser av det bortom till synes uppenbara och naturalistiskt återgivna. Eko från en plats i gränsen mellan rummet och tiden, mellan det som är givet eller det som varit och det som skulle kunna vara. Grundtemat är den ekologiska insikten att allt är sammanlänkat och att det finns så mycket mer bortom det uppenbara.
Jasmine Cederqvist (f. 1962) är konstnär och ekolog vilket bidragit till att naturen är central i hennes konstnärliga praktik där hon intresserar sig för den kognitiva, subjektiva, dimensionen av naturlandskapet. Inom konsten, liksom inom vetenskapen utforskas det mänskliga seendet och gränserna för vår förmåga att observera och förstå den verklighet vi lever i. Hennes konstnärliga praktik befinner sig i gränslandet mellan dessa två, simultant pendlande mellan två linser. Hon ser sig själv som resenär mellan konstnärliga och vetenskapliga sätt att uppfatta världen. Hon utforskar och ser samtidigt genom två linser och undersöker och utmanar hur vi människor uppfattar det vi kallar natur samt hur perspektiv och perception förändrar hur vi uppfattar oss och världen omkring oss. Detta gör hon utifrån ett tvärvetenskapligt perspektiv, där konst, vetenskap, djup ekologi, filosofi och poesi kombineras. Arbetet växlar mellan mellan olika material och tekniker, med landskapskonst, land art, måleri, text, fotografi, installation samt performance.
Hon bor vid foten av Söderåsens nationalpark mellan Ljungbyhed och Röstånga. Detta landskap och natur som hon utforskat sedan 2012 under sina frekventa vandringar eller från luften i ett litet flygplan, inspirerar hennes konstnärliga praktik. Flygperspektivet har påverkat hennes syn på landskap, perspektiv och perception såväl som de antropocena fotavtrycken.
I soloutställningen Penseldrag från prekambrium visar Kellyosa Ersmark en ny monumental målning – kulmen på hennes fleråriga blå period. Verket kretsar kring geologisk och icke-linjär tid, måleriets materialitet och ett landskap där berg, himmel och vatten framträder som olika uttryck för samma materia.
Titeln syftar på den uråldriga geologiska epok då det svenska urberget bildades. I målningen blir denna tid påtaglig snarare än avlägsen. Penseldragen rör sig genom kristallina bergarter, underjordiska källor och mineraliska pigment, där landskapet framträder som besjälat och gränserna mellan människa, sten, växt och vatten upplöses.
Den blå färgen är verkets bärande kraft. Inspirerad av bland annat Hilma af Klints symbolvärld, psykedeliska erfarenheter och det skånska urberget har Ersmark utvecklat ett måleri där pigmentens egen vilja och oljefärgens långsamma geologiska process får styra bildens framväxt. Landskapet blir inte en avbildning av en plats, utan ett tillstånd där dröm, materia och myt sammanfaller.
Penseldrag från prekambrium är en monumental målning som bjuder in betraktaren till en värld där tiden är cirkulär, där färgen tycks bära ett eget medvetande och där måleriet blir ett sätt att närma sig något uråldrigt.
Kellyosa Ersmark
Född 1981 i Stockholm, numera verksam i Röstånga och Malmö. Utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
Kellyosa Ersmarks måleri, filmer och skulpturer undersöker frihet och det arketypiskt undermedvetna. Genom transformerad symbolik och psykedeliska perspektiv skapar hon verk som utmanar maktstrukturer och gör motstånd mot den utbredda förtråkningen och förfulningen av världen.
Hennes verk har visats på bland annat Moderna Museet, Uppsala konstmuseum, Galleri Arnstedt, Galleri Thomas Wallner, Tribeca Film Festival och Microscope Gallery i New York. Hon har tilldelats flera större stipendier, däribland Iaspis ateljéstipendium (2017). Våren 2027 invigs en offentlig gestaltning av Kellyosa Ersmark i Röstånga, möjliggjord genom ett stipendium från Konstakademien.
Magnus Gatemark, född 1968, målar landskap, kustmotiv, stadsmiljöer och människor i akvarell, akryl och gouache – gärna i det fria. Kullabergs naturreservat och Hovs hallar är, med sina dramatiska klippformationer och vilda natur, ett par platser han gärna återvänder till med pensel och penna.
Magnus har de senaste åren hållit återkommande akvarellkurser på Jacobsgården på Österlen. Han arrangerar sedan några år tillbaka sommarkurser i akvarell- och akrylmåleri på Skurups folkhögskola. Magnus håller också kurser i akvarellmåleri vid Lunds tekniska högskola, LTH, där han undervisar arkitektprogrammets studenter i färglära och ljusmåleri. Magnus har även undervisat i måleri på Folkuniversitetet och Vuxenskolan i Lund och Malmö.
Magnus kommer ursprungligen från Arboga, men är sedan flera år bosatt med sin familj i Teckomatorp
Hugsten är ett samarbete mellan Annsofie Jonsson (f. 1970) och Håkan Jonsson (f. 1967), två svenska konstnärer bosatta i Berlin. I deras praktik undersöker de myt, ritual, och tradition som former för mening- och kunskapsskapande samt verktyg för att föreställa sig alternativa posthumana framtider. De arbetar med text, bild, ljud, installation och performance.
Baserat på egna erfarenheter av fysisk och mental skärskådning presenterar Hugsten verk som lyfter fram de poetiska aspekterna av detta skådande uttryckt i bild, ljud och objekt. “The water is always black” yttrades av en läkare i samband med en röntgenundersökning, vilket blev en poetisk kontrast till den bleka tid och plats av väntan och förtvivlan som en steril akutmottagning bär. I våra kroppar finns inget ljus, där är vattnet svart. Ibland tvingas vi möta våra mörker, ibland skådar vi frivilligt inåt med hjälp av konst, ritual och meditation. Att dyka djupt i vårt inre kan bli vårt kurbad, men likt floden Vergelmer som med sitt svarta isvatten förser hela världen med liv, finns där även destruktiv potential.
Charlotte Walentin (f. 1965) är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö. Hennes arbete kan ses som en undersökning av färg, måleri och materialitet
där det textila mediet har en central funktion och fungerar både som metod och som strukturerande princip. Vävens uppbyggnad via upprepning
och rytm sätts i förhållande till måleriet. Färg är betydelsebärande och verkar i dialog där målade och vävda partier inte hålls åtskilda utan integreras
och omförhandlas inom samma arbete med fokus på samtidighet och relationer.
The Sky’s Gone Out.
The Sky’s Gone Out tar plats i rummet likt en topografi. Det veckas via en flexibel konstruktion, formen här är alltså inte absolut utan tillfällig.
Materialet är bemålat men väderbitet, verket har vistats utomhus under ett år.
Ett liknande tuschbemålat material återfinns i en vägghängd serie, Notes and Intersections: Strokes.
Här sammanfogas canvas med väv; bakom som en fond och inuti i form av uppfransade trådar, likt penseldrag.
Verken, som här visas för första gången, förs samman i en idé om rörelse inom och mellan verken, uppbyggnad och nedbrytning, process och språklighet.
Vernissage: 1 maj
Kakan Hermansson (född 1981 i Lund) är verksam i Stockholm och utbildad i keramik och glas på Konstfack, där hon sedan examen också arbetar som adjunkt. Hermanssons konst tar avstamp i maktanalys om klass, sexualitet, våld och estetiska värderingar. Konsthantverket har en central plats, en återkommande referens till tradition, betydelse och sneglar alltid in i hemmet med allt vad det innefattar. Hermansson jobbar i keramik, glas och textil. På Röstånga Konsthall visar hon textila verk och keramik.
“Genom att försöka lösa flera tusen år av historieförfalskning har jag skapat nya slut och andra huvudpersoner i klassisk grekisk mytologi. Eris, Gudinnan som personifierar kaos, gräl och oenighet har som tur är skapat nya bekantskaper. Lapptäcket utgör raka motsatsen till vanföreställningen om att flickor inte kan leka tre eller att kvinnor inte är solidariska med varandra; ett hantverk som baseras på ett kollektivt arbete. In i täcket sys historier och berättelser från olika håll och kanter, fast just nu bara med mina händer. Jag tar faktiskt fullt ansvar för den här berättelsen.”
– Kakan Hermansson
Vernissage: 3 april
Ingen av oss vet vad som väntar. Ibland är det enda vi kan göra att kasta oss in i dagen som är här — och skapa mening medan vi rör oss genom den.
Utställningen Ta en dag i sänder handlar om närvaro, men också om rörelse, kraft och modet att fortsätta framåt utan färdig karta. I mina målningar möter vi människor och djur som bär spår av sagor och fantasi, gestalter som befinner sig mitt i känslan snarare än bortom den.
Färg och energi får ta plats som språk i sig själva. Lager av akryl och olja bygger intensitet, kontraster och liv — som känslor som inte går att stilla utan måste få existera fullt ut. Här finns styrka och sårbarhet sida vid sida, ett inre landskap där det vilda och det mjuka samsas.
Figurerna jag målar är inte flykt från verkligheten, utan ett sätt att möta den: genom symbolik, dröm och transformation. De påminner oss om att även när framtiden är oklar fortsätter livet att pulsera, förändras och blomma.
Att ta en dag i sänder är inte alltid stillhet. Ibland är det färg. Ibland är det eld. Ibland är det bara modet att fortsätta — ett steg, ett andetag, ett ögonblick i taget.